Jag har läst en del krönikor idag som jag har inspirerats av. Och nu var det grymt länge sedan jag bloggade, så jag fick tummen ur och här är resultatet:

Jag som person har alltid varit mycket mån om alla i min omgivning. Jag har alltid haft lättare att stå upp för andras rättigheter än för mina egna. Jag har alltid klarat mig själv och tagit hand om alla andra som behöver hjälp runtomkring. Just därför är min nuvarande situation väldigt omstörtande och märklig för mig. Att uppleva en livssituaion där jag knappt kan hantera mitt eget liv, och vissa dagar inte klarar att ta hand om mig själv är minst sagt vidrigt. Jag känner inte igen mig själv som person, jag har stora personlighetsproblem då jag alltid värderat mig själv utifrån vad jag kan göra för andra och mig själv. Att prestera har varit min värdegrund. När jag inte kan bidra till något som jag anser är värdefullt vad i hela friden är jag då? Vem är jag då? Vad gör jag här? Vilken mening har mitt liv? Det är bara några av alla frågor som har snurrat runt i mitt huvud det här året. Jag har aldrig mått så dåligt som jag har gjort 2013.

Det är inte nog med att ens egen kropp motarbetar en, hela samhället motarbetar en också. Det som är så förkrossande märkligt är hur legitimt det är hos Sveriges myndigheter att i ett sådant läge sparka neråt. På den som redan ligger på marken och långsamt förblöder. Som i dödsryckningarna försöker få fram en väsande vädjan om hjälp. En del bara står och stirrar, andra tycker att de har mer än rätt att gå dit och göra skadan värre för att den skadade ska dö fortare.

Det är i stort sett bara kyrkan som utgör ett gott stöd för den utsatta människan i dagens samhälle, ett stöd som vi kan lita på vad som än händer, hur bedrövlig situationen än ser ut.

Det är ingen vacker bild av Sverige som jag har fått sedan jag blev sjuk. Det är inte mitt Sverige som jag älskar och som jag är stolt över. Det är inte ett värdigt, ödmjukt och hjälpande land som sträcker ut sina armar och tar hand om sina sjuka, arbetslösa, barn, gamla, invandrare, hemlösa och andra löst folk.

Och för mig som människa, för mig med min bakgrund, som alltid i första hand hjälpt andra om jag kunnat, förstår inte den inställningen alls. Jag begriper mig inte på myndigheternas arbetssätt, bemötande, beteende och allmänna inställning.

Jag förstår att det finns människor som fuskar till sig bidrag, men jag förstår inte varför jag blir behandlad som en fuskare och en blodigel för att jag ansöker om bidrag som jag med all rätt borde få.
Varför ska just jag få bidrag då? Jo, för att jag de facto inte har något annat sätt att försörja mig på! Jag som person skulle aldrig drömma om att ansöka om bidrag, om jag inte just satt i en sån sits att jag var med nöd och näppe tvungen. Jag har kämpat länge (snart 11 år) med sjukdom och jag har bara blivit sämre och sämre. Och för snart ett år sedan orkade inte min kropp längre med att kämpa som en blådåre. Nu orkar inte min kropp gå till jobbet längre. Den vill inte, kan inte och orkar inte hålla på att kämpa mera, punkt slut.

Jag vill, men är oförmögen att jobba. Det mina vänner, tar mycket på själen det.
Jag kommer att ansöka om sjukersättning (alltså sjukpension) på heltid de kommande dagarna. Att komma till det beslutet tog nästan ett år, det är inget beslut som jag anser är roligt, stimulerande och inget jag välkomnar med öppna armar. Men det är ett nödvändigt ont för att få mitt liv att kanske, eventuellt, förhoppningsvis fungera lite bättre framöver.

För en livlig, extrovert och social varelse som jag, är det extremt jobbigt att inte orka umgås med människor i samma utsträckning som förut. En spelkväll med mina systrar och pojkvänner kan i värsta fall göra att jag är helt slut i 1-2 dagar efteråt. En resa hem till mamma över helgen likaså. Att ha alla fyra barnen hemma samtidigt gör att jag oftast får stänga in mig i sovrummet på em/kvällen för att det blir för mycket ljud, rörelse, frågor och liv, helt enkelt. Och att vara en mamma,som inte praktiskt är kapabel att vara mamma, tar hårt på mig. Jag älskar mina barn och mina bonusbarn, jag vill umgås och göra saker med dem, men det märks inte. För jag blir vresig, grinig och stänger in mig i sovrummet istället. Min älskade make förstår och vet hur jag mår och han tillåter mig att dra mig undan när jag måste. Han tar över och det funkar bra.
Men det är ju inte så jag vill ha det! Det är inte så här jag vill leva! Jag vill kunna njuta av våra barn, jag vill kunna leka, busa, pyssla, stoja, dansa och bära mig åt tillsammans med dem. Jag vill kunna åka ut på äventyr, picknickar, och semestrar lite spontant och mysigt sådär. Men att åka utan att planera med en familj på 6 pers, oftast med helt olika viljor, är om inte omöjligt så ganska dumdristigt. Och min hjärna och kropp stänger ner innan planeringen ens kommit halvvägs. Och skulle vi åka utan att planera så där jättemycket, så stänger hjärnan och kroppen av när vi kommit fram och allt det roliga ska börja och jag vill bara hem igen. Hem till min säng, mitt soffhörn, mina tv-serier, böcker, lovsång och framför allt, lugn och ro.

Acceptans hojtar många, och ja, jag vet att det är en väg att gå. Jag vet att det är bra om jag kan börja acceptera läget. Jag har försökt länge, men misslyckats katastrofalt. Och mycket ligger nog i att jag har så grymt svårt att förstå mig på samhällets syn på de svaga. Vi som inte kan, hur mycket vi än vill, resa oss upp och borsta av oss skiten, nicka en hälsning och vandra vidare på vår väg utan att behöva ta hjälp av samhället. Vi som fortfarande ligger ner och bönar och ber om hjälp, som kanske bara skulle behöva en krycka eller två, för att kunna gå vidare och faktiskt göra något vettigt med våra liv trots allt. Vi som inte får den kryckan, den extra lilla puschen, bara för att liksom. Bara för att samhället har blivit väldigt andefattigt, ohjärtligt, kallt och empatilöst. Och om dessa stackare som ligger där i dödsryckningar ändå på något konstigt sätt skulle sätta sig upp och ge sig attan på att klara sig, på pin tji, bara för att liksom, då blir det ett fasligt liv! För det är precis som om samhället hellre vill att vi ger upp andan och dör. Det är inte värdigt en människa att ligga samhället till last! Vet hut!  

Ungefär så känns det för mig att ha en kronisk sjukdom, som det finns mycket lite vetskap om, i Sverige idag. Ungefär så här känner jag mig behandlad av sjukvård, Försäkringskassan, och olika handläggare på diverse myndigheter i min vardag. Ingen nämnd och ingen glömd.
Jag vill bara säga, att om ni gav oss den där kryckan, (eller varför inte en rullstol), som vi bad om ifrån början och hjälpt oss och stöttat oss, så hade vi kanske inte varit en så stor belastning för samhället trots allt. Då hade vi förmodligen klarat oss bra mycket bättre, än när ni trycker ner oss i skosnörena för all evig framtid. Men det är ju förstås min åsikt!

Sen finns det såklart guldkorn på vägen, som ska ha all cred för att de orkar arbeta i sådana ohumana miljöer. De guldkorn som förgyller min resa framåt, som skapar oaser av ljus, värme och omsorg. De guldkorn som gör att jag inte ger upp totalt. Guldklimparna som gör att jag inte blir bitter, elak och gnatig. De finns där i myndigheternas gråa värld, som små eldar som jag dras till för värmens och ljusets skull. Dessa människor skulle jag egentligen skriva ut diplom till. Men det gör jag inte.

Men jag tackar dem från djupet av mitt hjärta varje gång som jag har ett ärende till deras telefontid, skrivbord eller reception. Jag försöker mitt allra bästa med att visa dem min tacksamhet för att de tar sig tid med mig, att de tror på mig och att de hjälper mig att fightas för min sak. Jag hoppas att det räcker för att de ska känna att de gör ett bra jobb, att de ska fortsätta kämpa vidare för den goda sakens skull.

Jag ber för dem, och jag ber för alla dem som tröttar ut mig, som motarbetar mig och min önskan att åtminstone få en värdig livssituation. Och varför ber jag? Vad kan bön göra åt detta eländiga Sverige som har styrt sin skuta åt helt fel håll?

Bön mina vänner gör all skillnad i världen. Gud hör bön, och Gud är trofast.
Utan Gud i mitt liv kan jag nog ärligt säga att jag inte hade överlevt 2013. Depression, panikattacker, ångest och livsleda tillsammans i en kropp som fysiskt totalt vägrar att samarbeta, är inget att leka med. Det har inte varit helt lätt att hålla fast vid min tro under de svartaste tidpunkterna under året, det kan jag ärligt erkänna. Men ärligt talat, vad är alternativet? Om jag, när livet är som mest svart skulle sluta tro på att mitt liv har en mening, och att Gud har en alldeles egen plan för mitt liv då är det inte så lätt att hålla kvar.
Jamen, dina barn, din man som älskar dig, dina föräldrar, syskon, släkt och vänner då säger ni. Är inte de värda att leva kvar för? Jo, naturligtvis! Utan dem vore jag inget heller! Utan dem i mitt liv, vore jag helt totalt utan värde och mening.

Men eftersom jag själv alltid värderat mig själv och mitt liv efter mina prestationer är det svårt att finna egenvärde när kroppen fysiskt inte har kapacitet att prestera något som jag själv tycker är värdefullt. Som att arbeta, kramas och busa med mina barn, laga mat, läsa, vara aktiv, ha en hobby etc, etc. Under de jobbigaste månaderna 2013 kunde jag inte fixa mat, duscha själv eller knappt vara uppe ur sängen själv.
Det enda jag hade kapacitet att göra var att ligga och stirra. Inte ens tv-serier eller böcker hjälpte då, för jag kunde inte ta in informationen. Då behövde jag Gud som mest. För han lär mig att älska mig själv för den jag är, och inte för vad jag presterar. För det är så han älskar mig och alla människor. För dem vi är.
Ni som känner mig vet att jag är en person som gärna har något för sig, typ hela tiden. Det behöver inte vara stora saker, men att bara gå omkring och småpyssla i lägenheten, läsa, sticka, gnabbas med barna, leka med barna eller allmänt bara skrota omkring. Vara aktiv och social är min grej. Jag älskar människor, och att jobba med människor. Att jobba med datorer och döda ting gillar jag egentligen inte, vilket är lite udda eftersom jag under hela min verksamma tid i arbetslivet jobbat framför en dataskärm. Men i ett yrke där jag ständigt och jämt hade kontakt med människor. Jag är bra på att vara spindeln i nätet, att vara den som fixar och donar, grejar och får till bra lösningar på bångstyriga problem. Det är jag.
Den där kvinnan i sängen som knappt orkar röra på huvudet, det är inte jag. Jag vantrivs i den situationen, i den kroppen. På både gott och ont går min sjukdom i skov. Det goda är att jag har perioder när jag mår bättre, då jag orkar vara uppe mer och klarar av att laga mat till mina barn, och sticka benvärmare och sjalar till mina barn, där jag orkar socialisera med min familj och mina vänner lite då och då. Det onda är att jag har perioder då jag är den där kvinnan i sängen, som inte ens med en viljestyrka utav stål orkar ta sig ur sängen eller soffan och ha hjärnkapacitet till ett samtal med mitt barn, eller min man utan att helt tappa koncentrationen, och/eller förståndet för den delen.
Det goda och onda med min sjukdom är att den går i skov, att jag aldrig lär mig vad som påverkar mig negativt och positivt. Jo, jag vet att vissa saker påverkar mer än andra.
T.ex vet jag att en resa hem till föräldrarna i Värmland gör att jag ligger orkeslös i några dagar efteråt, men jag gör det i alla fall, för att jag vill umgås med min familj och då är det värt några dagar av orkeslöshet.
Eller att slåss med alla myndigheter. Det tröttar ut något enormt. Det lämnar mig helt mörbultat, urmanglad, och totalt slutkörd efter bara ett telefonsamtal, men det måste i alla fall göras. Då känns det mindre värt mödan, men där har jag baske mig inget val.

Så, om jag skulle gå efter mitt gamla värdesätt - prestation, har mitt liv år 2013 varit totalt bottennapp i stort sett från början till slut, med några få fina glimtar.
Men med mitt nya sätt att se på livet, tillsammans med Gud, så har mitt liv år 2013 varit ett år av tacksamhet, glädje, värme och lycka blandat med det mörka och jobbiga.

Det hade jag aldrig kunnat säga om jag i kraft av min egen person klarat av 2013. För saken är den att jag klarar mig inte själv, varken fysiskt eller andligt. Det är extremt jobbigt att erkänna det fysiska, men det andliga är mycket mer självklart. Jag vet i mitt hjärta att det inte är meningen att vi människor ska klara oss själva andligt. Jag vet det, för jag har själv försökt i 35 år utan någon större succé.
Utan Gud i mitt och makens liv 2013 hade vi aldrig klarat oss ekonomiskt. Det är tack vare bön, bön och åter bön som vi har fixat ekonomin. Eller rättare sagt, vi har inte fixat ekonomin alls, vi har ingen ekonomi att prata om. Det är Gud som har fixat den biten. Det är Gud som har satt mat på vårt bord i hur många månader som helst nu. Jag vet inte vad vi skulle ha gjort utan vår underbara församling som har ställt upp på alla sätt och vis.
Den lyckligaste dagen i mitt och makens liv tillsammans (hittills) har också fixats av Gud och hans underbara medhjälpare här på vår jord. Utan deras hjälp och våra böner hade vi inte varit herr och fru Tammert idag. Jag har inga ord för hur tacksam jag är för att jag lät Jesus bli herre i mitt liv och för de mirakler som han har visat mig sedan dess.
Med hans hjälp ska jag en dag bli frisk från en sjukdom som inte har något botemedel och ingen förbättringspotential. Det är mitt hopp, min bön, min längtan. Ingenting är omöljligt!

"För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt."
Markus 10:27