Förra gången skrev jag om medaljens baksida. Om myndigheters oempatiska inställning till sjuka, gamla, arbetslösa, hemlösa osv. Idag tänker jag skriva om medaljens framsida, medmänsklighet!

Regering, myndigheter, och instanser i Sverige må ha glömt vad det betyder att skapa ett skyddsnät för alla vanliga dödliga människor därute, men medmänskligheten bland befolkningen har inte förminskats och tappats bort helt, tack och lov!

Jag nämnde Gud, bön och mirakler i mitt förra blogginlägg och jag tänker fortsätta med just den röda tråden här.

Varför tror jag på Gud? Det är en barnsligt enkel fråga att svara på, samtidigt som den är väldigt svår att förklara för andra som själva inte har någon tro. Det är snart 2 år sedan som jag blev frälst och för första gången i mitt liv förklarade mig troende. Jag som hela mitt liv varit "allergisk" mot allt vad religion heter och allt som det står för. Eller rättare sagt, vad jag trodde att det stod för. Det jag var allergisk mot visade sig vara mina egna föreställningar och fördomar. Visst har religion skapat mycket elände på jorden, men det är inte Guds fel utan mänsklighetens. Kan ju låta lite provocerande kanske, men så är det faktiskt. Gud vill inte ha religion, han vill ha relation. Alltså en personlig, innerlig och känslomässig relation till var och en av oss. Gud älskar oss var och en för den vi är och inte för det vi gör. Så mitt svar på varför jag tror på Gud är enkel, nämligen för att Gud är kärlek.

Guds kärlek är starkare än någon människas kärlek och det kan jag verkligen intyga med egna erfarenheter de två år som jag har känt Gud.

Den församling som vi tillhör är en samling människor som är Guds underbara medhjälpare (läs änglar) här på jorden. Det är människor som tog emot oss med öppna armar, en stor familj som utan att blinka tog sig tid att lära känna oss, stötta oss och ta hand om oss i både bra och svåra tider. Jag har aldrig känt mig så accepterad och älskad från så många från första gången jag klev in i kyrkans lokaler. Och jag kan också ärligt säga att jag aldrig haft det så svårt kroppsligt och ekonomiskt som de här två åren som gått, och ändå mitt i allt blivit så älskad och så hjälpt från så många :).

Att församlingen ställer upp kring församlingsmedlemmar kanske ni inte tycker är så konstigt, det hör väl liksom till. Fast jag och maken var inte vana att få så mycket hjälp, så mycket kärlek från människor som vi då knappt kände. Idag känner vi många av dem mycket bättre, och andra lär vi känna mer och mer med tiden och vi är djupt tacksamma över att få den möjligheten. Det är fortfarande väldigt omvälvande för oss båda att få se, och känna sån äkta kärlek människor emellan.

Orsaken till att jag idag skriver så varmt om just kärlek är att vi har fått vara med om en mycket omvälvande situation. Jag och maken är såklart fullt medvetna om att Gud har haft ett finger med i spelet och sänt oss ett mirakel (igen). Vissa av er kommer inte att se det på det sättet och andra kommer att nicka och le igenkännande. Gud är med i allt vi gör och alla situationer vi befinner oss i, så är det bara.

                                                      
Och det jag vill göra oss alla lite mer uppmärksamma på är hur en enkel medmänsklig handling kan ge så mycket glädje och lycka.
Jag och maken har återigen blivit påminda om att det finns änglar, och dessa änglar kan vara vem som helst. Det kan vara grannen, mannen på bussen, kvinnan i affären, barnet på gården, ja vem som helst kan vara en "förklädd" ängel. Om jag får säga min mening så är ju hela vår församling änglar, och det kan jag som kristen tycka är precis som det ska vara. Men det finns även änglar som inte tillhör vår församling, som faktiskt inte tillhör någon församling, som kanske inte är troende alls, men ändå känner att de vill ge till andra för att de har möjlighet.

Några av dessa änglar har vi fått äran att möta. Människor som vi inte känner, som vi inte visste vilka de var förrän de ringde eller sms:ade på min telefon. Människor som pga facebooksidan Matkassen (Giving People) fick veta att vi har det väldigt kämpigt ekonomiskt och behöver lite mat, och kläder till barnen.
Dessa människor ringde och frågade vad vi behövde, och sedan åkte de till affären och handlade. De letade bland sina barns urvuxna kläder och packade ner dem i påsar. Och när allt var klart kom de hit och ringde på vår dörr. Då stod dessa änglar, dessa medmänsklighetens ansikten här i vår hall och kramade mig och sa tack för att de fick hjälpa till. I den situationen kan man inte annat än bli ödmjuk och rörd. Alltsomallt har vi fått 11 påsar med mat, och 4 påsar kläder och ett paket med kläder är på väg med posten. Kylen, frysen och skafferiet är fulla och jag kan ärligt säga att vi aldrig har haft så mycket mat hemma. Det i sig själv, är ju helt enkelt underbart och helt otroligt att vara med om. Det som är ännu mer otroligt är att de som kom med mest mat frågade inte vad vi behövde, men kom med precis det som vi saknade och varor som vi vanligtvis köper och alla i hushållet äter.

Kläderna som vi fick passar till alla 3 tjejerna och det var jättefina kläder. Det kommer bli som lilla julafton för barnen när de kommer hem igen :).

Det var svårt att hålla sig samman och inte börja gråta när de kom med sina gåvor. Samtidigt som vi känner oss väldigt väldigt tacksamma och glada över att vi fått vara med om detta, är det svårt att inte känna sig otillräcklig. Att känna skam över att vi själva inte har tillräckligt med pengar för att klara av vardagen. Att inte kunna ge något tillbaka, när vi hela tiden får så mycket hjälp. Det finns mycket stolthet i oss människor som vi behöver jobba bort. Att ge är något vackert och bra. Att kunna ta emot är något som jag tror att alla människor behöver träna på, och det har vi verkligen fått göra sen jag blev sjukskriven.

Jag vill dela vår upplevelse med så många som möjligt för att vi ska få tillbaka tron på medmänskligheten. När saker händer som gör att man hamnar utanför systemet är det lätt att tappa tilltron på sagda system, på människor och ibland även på Gud. Men jag förtröstar, för jag och min familj får gång på gång stora och små bevis på att det finns en större makt - en större kraft - en stor allsmäktig kärlek. Den är till för oss alla - ta emot den kärleksgåvan med glädje.                                           
   
                                                        

"Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt."
Andra Korinthierbrevet 1:4

Jag har läst en del krönikor idag som jag har inspirerats av. Och nu var det grymt länge sedan jag bloggade, så jag fick tummen ur och här är resultatet:

Jag som person har alltid varit mycket mån om alla i min omgivning. Jag har alltid haft lättare att stå upp för andras rättigheter än för mina egna. Jag har alltid klarat mig själv och tagit hand om alla andra som behöver hjälp runtomkring. Just därför är min nuvarande situation väldigt omstörtande och märklig för mig. Att uppleva en livssituaion där jag knappt kan hantera mitt eget liv, och vissa dagar inte klarar att ta hand om mig själv är minst sagt vidrigt. Jag känner inte igen mig själv som person, jag har stora personlighetsproblem då jag alltid värderat mig själv utifrån vad jag kan göra för andra och mig själv. Att prestera har varit min värdegrund. När jag inte kan bidra till något som jag anser är värdefullt vad i hela friden är jag då? Vem är jag då? Vad gör jag här? Vilken mening har mitt liv? Det är bara några av alla frågor som har snurrat runt i mitt huvud det här året. Jag har aldrig mått så dåligt som jag har gjort 2013.

Det är inte nog med att ens egen kropp motarbetar en, hela samhället motarbetar en också. Det som är så förkrossande märkligt är hur legitimt det är hos Sveriges myndigheter att i ett sådant läge sparka neråt. På den som redan ligger på marken och långsamt förblöder. Som i dödsryckningarna försöker få fram en väsande vädjan om hjälp. En del bara står och stirrar, andra tycker att de har mer än rätt att gå dit och göra skadan värre för att den skadade ska dö fortare.

Det är i stort sett bara kyrkan som utgör ett gott stöd för den utsatta människan i dagens samhälle, ett stöd som vi kan lita på vad som än händer, hur bedrövlig situationen än ser ut.

Det är ingen vacker bild av Sverige som jag har fått sedan jag blev sjuk. Det är inte mitt Sverige som jag älskar och som jag är stolt över. Det är inte ett värdigt, ödmjukt och hjälpande land som sträcker ut sina armar och tar hand om sina sjuka, arbetslösa, barn, gamla, invandrare, hemlösa och andra löst folk.

Och för mig som människa, för mig med min bakgrund, som alltid i första hand hjälpt andra om jag kunnat, förstår inte den inställningen alls. Jag begriper mig inte på myndigheternas arbetssätt, bemötande, beteende och allmänna inställning.

Jag förstår att det finns människor som fuskar till sig bidrag, men jag förstår inte varför jag blir behandlad som en fuskare och en blodigel för att jag ansöker om bidrag som jag med all rätt borde få.
Varför ska just jag få bidrag då? Jo, för att jag de facto inte har något annat sätt att försörja mig på! Jag som person skulle aldrig drömma om att ansöka om bidrag, om jag inte just satt i en sån sits att jag var med nöd och näppe tvungen. Jag har kämpat länge (snart 11 år) med sjukdom och jag har bara blivit sämre och sämre. Och för snart ett år sedan orkade inte min kropp längre med att kämpa som en blådåre. Nu orkar inte min kropp gå till jobbet längre. Den vill inte, kan inte och orkar inte hålla på att kämpa mera, punkt slut.

Jag vill, men är oförmögen att jobba. Det mina vänner, tar mycket på själen det.
Jag kommer att ansöka om sjukersättning (alltså sjukpension) på heltid de kommande dagarna. Att komma till det beslutet tog nästan ett år, det är inget beslut som jag anser är roligt, stimulerande och inget jag välkomnar med öppna armar. Men det är ett nödvändigt ont för att få mitt liv att kanske, eventuellt, förhoppningsvis fungera lite bättre framöver.

För en livlig, extrovert och social varelse som jag, är det extremt jobbigt att inte orka umgås med människor i samma utsträckning som förut. En spelkväll med mina systrar och pojkvänner kan i värsta fall göra att jag är helt slut i 1-2 dagar efteråt. En resa hem till mamma över helgen likaså. Att ha alla fyra barnen hemma samtidigt gör att jag oftast får stänga in mig i sovrummet på em/kvällen för att det blir för mycket ljud, rörelse, frågor och liv, helt enkelt. Och att vara en mamma,som inte praktiskt är kapabel att vara mamma, tar hårt på mig. Jag älskar mina barn och mina bonusbarn, jag vill umgås och göra saker med dem, men det märks inte. För jag blir vresig, grinig och stänger in mig i sovrummet istället. Min älskade make förstår och vet hur jag mår och han tillåter mig att dra mig undan när jag måste. Han tar över och det funkar bra.
Men det är ju inte så jag vill ha det! Det är inte så här jag vill leva! Jag vill kunna njuta av våra barn, jag vill kunna leka, busa, pyssla, stoja, dansa och bära mig åt tillsammans med dem. Jag vill kunna åka ut på äventyr, picknickar, och semestrar lite spontant och mysigt sådär. Men att åka utan att planera med en familj på 6 pers, oftast med helt olika viljor, är om inte omöjligt så ganska dumdristigt. Och min hjärna och kropp stänger ner innan planeringen ens kommit halvvägs. Och skulle vi åka utan att planera så där jättemycket, så stänger hjärnan och kroppen av när vi kommit fram och allt det roliga ska börja och jag vill bara hem igen. Hem till min säng, mitt soffhörn, mina tv-serier, böcker, lovsång och framför allt, lugn och ro.

Acceptans hojtar många, och ja, jag vet att det är en väg att gå. Jag vet att det är bra om jag kan börja acceptera läget. Jag har försökt länge, men misslyckats katastrofalt. Och mycket ligger nog i att jag har så grymt svårt att förstå mig på samhällets syn på de svaga. Vi som inte kan, hur mycket vi än vill, resa oss upp och borsta av oss skiten, nicka en hälsning och vandra vidare på vår väg utan att behöva ta hjälp av samhället. Vi som fortfarande ligger ner och bönar och ber om hjälp, som kanske bara skulle behöva en krycka eller två, för att kunna gå vidare och faktiskt göra något vettigt med våra liv trots allt. Vi som inte får den kryckan, den extra lilla puschen, bara för att liksom. Bara för att samhället har blivit väldigt andefattigt, ohjärtligt, kallt och empatilöst. Och om dessa stackare som ligger där i dödsryckningar ändå på något konstigt sätt skulle sätta sig upp och ge sig attan på att klara sig, på pin tji, bara för att liksom, då blir det ett fasligt liv! För det är precis som om samhället hellre vill att vi ger upp andan och dör. Det är inte värdigt en människa att ligga samhället till last! Vet hut!  

Ungefär så känns det för mig att ha en kronisk sjukdom, som det finns mycket lite vetskap om, i Sverige idag. Ungefär så här känner jag mig behandlad av sjukvård, Försäkringskassan, och olika handläggare på diverse myndigheter i min vardag. Ingen nämnd och ingen glömd.
Jag vill bara säga, att om ni gav oss den där kryckan, (eller varför inte en rullstol), som vi bad om ifrån början och hjälpt oss och stöttat oss, så hade vi kanske inte varit en så stor belastning för samhället trots allt. Då hade vi förmodligen klarat oss bra mycket bättre, än när ni trycker ner oss i skosnörena för all evig framtid. Men det är ju förstås min åsikt!

Sen finns det såklart guldkorn på vägen, som ska ha all cred för att de orkar arbeta i sådana ohumana miljöer. De guldkorn som förgyller min resa framåt, som skapar oaser av ljus, värme och omsorg. De guldkorn som gör att jag inte ger upp totalt. Guldklimparna som gör att jag inte blir bitter, elak och gnatig. De finns där i myndigheternas gråa värld, som små eldar som jag dras till för värmens och ljusets skull. Dessa människor skulle jag egentligen skriva ut diplom till. Men det gör jag inte.

Men jag tackar dem från djupet av mitt hjärta varje gång som jag har ett ärende till deras telefontid, skrivbord eller reception. Jag försöker mitt allra bästa med att visa dem min tacksamhet för att de tar sig tid med mig, att de tror på mig och att de hjälper mig att fightas för min sak. Jag hoppas att det räcker för att de ska känna att de gör ett bra jobb, att de ska fortsätta kämpa vidare för den goda sakens skull.

Jag ber för dem, och jag ber för alla dem som tröttar ut mig, som motarbetar mig och min önskan att åtminstone få en värdig livssituation. Och varför ber jag? Vad kan bön göra åt detta eländiga Sverige som har styrt sin skuta åt helt fel håll?

Bön mina vänner gör all skillnad i världen. Gud hör bön, och Gud är trofast.
Utan Gud i mitt liv kan jag nog ärligt säga att jag inte hade överlevt 2013. Depression, panikattacker, ångest och livsleda tillsammans i en kropp som fysiskt totalt vägrar att samarbeta, är inget att leka med. Det har inte varit helt lätt att hålla fast vid min tro under de svartaste tidpunkterna under året, det kan jag ärligt erkänna. Men ärligt talat, vad är alternativet? Om jag, när livet är som mest svart skulle sluta tro på att mitt liv har en mening, och att Gud har en alldeles egen plan för mitt liv då är det inte så lätt att hålla kvar.
Jamen, dina barn, din man som älskar dig, dina föräldrar, syskon, släkt och vänner då säger ni. Är inte de värda att leva kvar för? Jo, naturligtvis! Utan dem vore jag inget heller! Utan dem i mitt liv, vore jag helt totalt utan värde och mening.

Men eftersom jag själv alltid värderat mig själv och mitt liv efter mina prestationer är det svårt att finna egenvärde när kroppen fysiskt inte har kapacitet att prestera något som jag själv tycker är värdefullt. Som att arbeta, kramas och busa med mina barn, laga mat, läsa, vara aktiv, ha en hobby etc, etc. Under de jobbigaste månaderna 2013 kunde jag inte fixa mat, duscha själv eller knappt vara uppe ur sängen själv.
Det enda jag hade kapacitet att göra var att ligga och stirra. Inte ens tv-serier eller böcker hjälpte då, för jag kunde inte ta in informationen. Då behövde jag Gud som mest. För han lär mig att älska mig själv för den jag är, och inte för vad jag presterar. För det är så han älskar mig och alla människor. För dem vi är.
Ni som känner mig vet att jag är en person som gärna har något för sig, typ hela tiden. Det behöver inte vara stora saker, men att bara gå omkring och småpyssla i lägenheten, läsa, sticka, gnabbas med barna, leka med barna eller allmänt bara skrota omkring. Vara aktiv och social är min grej. Jag älskar människor, och att jobba med människor. Att jobba med datorer och döda ting gillar jag egentligen inte, vilket är lite udda eftersom jag under hela min verksamma tid i arbetslivet jobbat framför en dataskärm. Men i ett yrke där jag ständigt och jämt hade kontakt med människor. Jag är bra på att vara spindeln i nätet, att vara den som fixar och donar, grejar och får till bra lösningar på bångstyriga problem. Det är jag.
Den där kvinnan i sängen som knappt orkar röra på huvudet, det är inte jag. Jag vantrivs i den situationen, i den kroppen. På både gott och ont går min sjukdom i skov. Det goda är att jag har perioder när jag mår bättre, då jag orkar vara uppe mer och klarar av att laga mat till mina barn, och sticka benvärmare och sjalar till mina barn, där jag orkar socialisera med min familj och mina vänner lite då och då. Det onda är att jag har perioder då jag är den där kvinnan i sängen, som inte ens med en viljestyrka utav stål orkar ta sig ur sängen eller soffan och ha hjärnkapacitet till ett samtal med mitt barn, eller min man utan att helt tappa koncentrationen, och/eller förståndet för den delen.
Det goda och onda med min sjukdom är att den går i skov, att jag aldrig lär mig vad som påverkar mig negativt och positivt. Jo, jag vet att vissa saker påverkar mer än andra.
T.ex vet jag att en resa hem till föräldrarna i Värmland gör att jag ligger orkeslös i några dagar efteråt, men jag gör det i alla fall, för att jag vill umgås med min familj och då är det värt några dagar av orkeslöshet.
Eller att slåss med alla myndigheter. Det tröttar ut något enormt. Det lämnar mig helt mörbultat, urmanglad, och totalt slutkörd efter bara ett telefonsamtal, men det måste i alla fall göras. Då känns det mindre värt mödan, men där har jag baske mig inget val.

Så, om jag skulle gå efter mitt gamla värdesätt - prestation, har mitt liv år 2013 varit totalt bottennapp i stort sett från början till slut, med några få fina glimtar.
Men med mitt nya sätt att se på livet, tillsammans med Gud, så har mitt liv år 2013 varit ett år av tacksamhet, glädje, värme och lycka blandat med det mörka och jobbiga.

Det hade jag aldrig kunnat säga om jag i kraft av min egen person klarat av 2013. För saken är den att jag klarar mig inte själv, varken fysiskt eller andligt. Det är extremt jobbigt att erkänna det fysiska, men det andliga är mycket mer självklart. Jag vet i mitt hjärta att det inte är meningen att vi människor ska klara oss själva andligt. Jag vet det, för jag har själv försökt i 35 år utan någon större succé.
Utan Gud i mitt och makens liv 2013 hade vi aldrig klarat oss ekonomiskt. Det är tack vare bön, bön och åter bön som vi har fixat ekonomin. Eller rättare sagt, vi har inte fixat ekonomin alls, vi har ingen ekonomi att prata om. Det är Gud som har fixat den biten. Det är Gud som har satt mat på vårt bord i hur många månader som helst nu. Jag vet inte vad vi skulle ha gjort utan vår underbara församling som har ställt upp på alla sätt och vis.
Den lyckligaste dagen i mitt och makens liv tillsammans (hittills) har också fixats av Gud och hans underbara medhjälpare här på vår jord. Utan deras hjälp och våra böner hade vi inte varit herr och fru Tammert idag. Jag har inga ord för hur tacksam jag är för att jag lät Jesus bli herre i mitt liv och för de mirakler som han har visat mig sedan dess.
Med hans hjälp ska jag en dag bli frisk från en sjukdom som inte har något botemedel och ingen förbättringspotential. Det är mitt hopp, min bön, min längtan. Ingenting är omöljligt!

"För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt."
Markus 10:27