Förra gången skrev jag om medaljens baksida. Om myndigheters oempatiska inställning till sjuka, gamla, arbetslösa, hemlösa osv. Idag tänker jag skriva om medaljens framsida, medmänsklighet!

Regering, myndigheter, och instanser i Sverige må ha glömt vad det betyder att skapa ett skyddsnät för alla vanliga dödliga människor därute, men medmänskligheten bland befolkningen har inte förminskats och tappats bort helt, tack och lov!

Jag nämnde Gud, bön och mirakler i mitt förra blogginlägg och jag tänker fortsätta med just den röda tråden här.

Varför tror jag på Gud? Det är en barnsligt enkel fråga att svara på, samtidigt som den är väldigt svår att förklara för andra som själva inte har någon tro. Det är snart 2 år sedan som jag blev frälst och för första gången i mitt liv förklarade mig troende. Jag som hela mitt liv varit "allergisk" mot allt vad religion heter och allt som det står för. Eller rättare sagt, vad jag trodde att det stod för. Det jag var allergisk mot visade sig vara mina egna föreställningar och fördomar. Visst har religion skapat mycket elände på jorden, men det är inte Guds fel utan mänsklighetens. Kan ju låta lite provocerande kanske, men så är det faktiskt. Gud vill inte ha religion, han vill ha relation. Alltså en personlig, innerlig och känslomässig relation till var och en av oss. Gud älskar oss var och en för den vi är och inte för det vi gör. Så mitt svar på varför jag tror på Gud är enkel, nämligen för att Gud är kärlek.

Guds kärlek är starkare än någon människas kärlek och det kan jag verkligen intyga med egna erfarenheter de två år som jag har känt Gud.

Den församling som vi tillhör är en samling människor som är Guds underbara medhjälpare (läs änglar) här på jorden. Det är människor som tog emot oss med öppna armar, en stor familj som utan att blinka tog sig tid att lära känna oss, stötta oss och ta hand om oss i både bra och svåra tider. Jag har aldrig känt mig så accepterad och älskad från så många från första gången jag klev in i kyrkans lokaler. Och jag kan också ärligt säga att jag aldrig haft det så svårt kroppsligt och ekonomiskt som de här två åren som gått, och ändå mitt i allt blivit så älskad och så hjälpt från så många :).

Att församlingen ställer upp kring församlingsmedlemmar kanske ni inte tycker är så konstigt, det hör väl liksom till. Fast jag och maken var inte vana att få så mycket hjälp, så mycket kärlek från människor som vi då knappt kände. Idag känner vi många av dem mycket bättre, och andra lär vi känna mer och mer med tiden och vi är djupt tacksamma över att få den möjligheten. Det är fortfarande väldigt omvälvande för oss båda att få se, och känna sån äkta kärlek människor emellan.

Orsaken till att jag idag skriver så varmt om just kärlek är att vi har fått vara med om en mycket omvälvande situation. Jag och maken är såklart fullt medvetna om att Gud har haft ett finger med i spelet och sänt oss ett mirakel (igen). Vissa av er kommer inte att se det på det sättet och andra kommer att nicka och le igenkännande. Gud är med i allt vi gör och alla situationer vi befinner oss i, så är det bara.

                                                      
Och det jag vill göra oss alla lite mer uppmärksamma på är hur en enkel medmänsklig handling kan ge så mycket glädje och lycka.
Jag och maken har återigen blivit påminda om att det finns änglar, och dessa änglar kan vara vem som helst. Det kan vara grannen, mannen på bussen, kvinnan i affären, barnet på gården, ja vem som helst kan vara en "förklädd" ängel. Om jag får säga min mening så är ju hela vår församling änglar, och det kan jag som kristen tycka är precis som det ska vara. Men det finns även änglar som inte tillhör vår församling, som faktiskt inte tillhör någon församling, som kanske inte är troende alls, men ändå känner att de vill ge till andra för att de har möjlighet.

Några av dessa änglar har vi fått äran att möta. Människor som vi inte känner, som vi inte visste vilka de var förrän de ringde eller sms:ade på min telefon. Människor som pga facebooksidan Matkassen (Giving People) fick veta att vi har det väldigt kämpigt ekonomiskt och behöver lite mat, och kläder till barnen.
Dessa människor ringde och frågade vad vi behövde, och sedan åkte de till affären och handlade. De letade bland sina barns urvuxna kläder och packade ner dem i påsar. Och när allt var klart kom de hit och ringde på vår dörr. Då stod dessa änglar, dessa medmänsklighetens ansikten här i vår hall och kramade mig och sa tack för att de fick hjälpa till. I den situationen kan man inte annat än bli ödmjuk och rörd. Alltsomallt har vi fått 11 påsar med mat, och 4 påsar kläder och ett paket med kläder är på väg med posten. Kylen, frysen och skafferiet är fulla och jag kan ärligt säga att vi aldrig har haft så mycket mat hemma. Det i sig själv, är ju helt enkelt underbart och helt otroligt att vara med om. Det som är ännu mer otroligt är att de som kom med mest mat frågade inte vad vi behövde, men kom med precis det som vi saknade och varor som vi vanligtvis köper och alla i hushållet äter.

Kläderna som vi fick passar till alla 3 tjejerna och det var jättefina kläder. Det kommer bli som lilla julafton för barnen när de kommer hem igen :).

Det var svårt att hålla sig samman och inte börja gråta när de kom med sina gåvor. Samtidigt som vi känner oss väldigt väldigt tacksamma och glada över att vi fått vara med om detta, är det svårt att inte känna sig otillräcklig. Att känna skam över att vi själva inte har tillräckligt med pengar för att klara av vardagen. Att inte kunna ge något tillbaka, när vi hela tiden får så mycket hjälp. Det finns mycket stolthet i oss människor som vi behöver jobba bort. Att ge är något vackert och bra. Att kunna ta emot är något som jag tror att alla människor behöver träna på, och det har vi verkligen fått göra sen jag blev sjukskriven.

Jag vill dela vår upplevelse med så många som möjligt för att vi ska få tillbaka tron på medmänskligheten. När saker händer som gör att man hamnar utanför systemet är det lätt att tappa tilltron på sagda system, på människor och ibland även på Gud. Men jag förtröstar, för jag och min familj får gång på gång stora och små bevis på att det finns en större makt - en större kraft - en stor allsmäktig kärlek. Den är till för oss alla - ta emot den kärleksgåvan med glädje.                                           
   
                                                        

"Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt."
Andra Korinthierbrevet 1:4

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har läst en del krönikor idag som jag har inspirerats av. Och nu var det grymt länge sedan jag bloggade, så jag fick tummen ur och här är resultatet: Jag som person har alltid varit mycket mån om alla i min omgivning. Jag har alltid haft lättar...

Eftersom jag är ny på att blogga och ny för er i största allmänhet så är det väl på sin plats med en liten förklaring till vem jag är och varför jag skriver. Jag är en kvinna i mina bästa år, tvåbarnsmamma och bonusförälder till ytterligare två. Ny...

Jag ska börja mitt livs första blogginlägg med små funderingar angående Sverige. Hmmm, nu blev jag själv lite förvånad. Jag hade trott att jag skulle ägna mig åt att presentera mig själv, men nej, idag har jag så många tankar och de är inte gulliga...