Eftersom jag är ny på att blogga och ny för er i största allmänhet så är det väl på sin plats med en liten förklaring till vem jag är och varför jag skriver.

Jag är en kvinna i mina bästa år, tvåbarnsmamma och bonusförälder till ytterligare två. Nyligen lyckligt omgift. Jag är storasyster till inte mindre än 6 syskon :), men det är en brokig skara från tre olika familjer. Mamma har fått mig och tre stycken busiga småsystrar och jag var 12 år innan den första lillasystern kom till världen. Min pappa har även han fått tre andra barn, två bröder och en syster men med två olika mammor. De två yngsta har jag ingen kontakt med alls idag, men jag önskar att jag i framtiden ska få till det.

Jag är uppväxt med en alkoholiserad, tablettmissbrukande och mycket frånvarande pappa. Min kära mor slängde ut honom när jag var typ 2-3 år eftersom han var väldigt våldsam av sig när han var onykter. För det ger jag henne mycket cred och mycket i mitt liv har nog blivit bra mycket bättre pga att jag slapp leva med pappa på mycket nära håll. Men trots det så blir ju spåren och ärren från en sådan uppväxt starka . Han lovade mycket som han aldrig höll, som att jag skulle få komma till honom på helgerna. Men på fredagarna ringde han och sa att han var sjuk. Mamma förstod mycket väl att det inte var något fel på honom annat än att han börjat dricka, men ville inget säga till mig. Hon vägrade också lämna mig till honom om han inte hade en flickvän som hon kunde lita på eftersom hon inte litade alls på att han skulle vara nykter när jag var där. Det var många och långa år av mycket besvikelse över att pappa inte kom när han hade lovat, att han glömde bort mina födelsedagar och annat viktigt i ett barns ögon. Det var också mycket bråk mellan mig och mamma eftersom jag blev arg på henne när hon inte lät mig vara hos pappa.
Jag var åtta år när hon äntligen berättade för mig varför hon inte ville att jag skulle vara hos pappa. Hon hade hållit tand för tunga många gånger medan pappa alltför ofta sa väldigt elaka saker om henne. Med ett barns enkla sätt att se på saken tittade jag på min mamma och sa: Men mamma, varför har du inte sagt det tidigare. Då hade du och jag sluppit vara osams :). Det blev kanske inte lättare att förstå efter att sanningen kom fram, men enklare för mig att acceptera mammas ståndpunkt. 

Pappa var nog väldigt olycklig och hade det väldigt svårt med sig själv väldigt ofta i sitt korta liv. Som person och nykter var han dock som jag kommer ihåg honom alltid glad och skämtsam. Jag kommer aldrig att veta hur han mådde egentligen eftersom han dog när jag var 14. Ingen vet riktigt säkert om det var en olyckshändelse eller om han mixade spriten och tabletterna i ännu ett försök att ta livet av sig.

2 veckor innan denna dödliga mix blandades i hans mage hade jag fått nog av att han aldrig ringde till mig i nyktert tillstånd, att han inte tycktes bry sig om mig överhuvudtaget, och jag skrev ett avskedsbrev till honom där jag sa upp min bekantskap för att jag inte orkade längre.

Det brevet blev ett extremt tungt dåligt samvete hos mig i över 12 år, innan jag i terapi fick insikt om att det inte var mitt fel att pappa dog. Det var heller inte fel av mig att känna lättnad över att han dog. De som har vuxit upp i liknande förhållanden kanske förstår hur jag menar. Att gå omkring med en ständig orosklump i magen om ens pappa skulle dyka upp full som en alika på stan, när man går där med sina kompisar. Eller om han skulle ringa och prata konstigt, eller om han skulle glömma min födelsedag igen, eller om jag skulle behöva läsa om honom i tidningen när han misshandlat sin sambo/fru, eller om jag skulle få ett telefonsamtal där de berättade att han återigen lagts in på sjukhus för ett misslyckat självmordsförsök är inte det man som barn och tonåring ska behöva gå omkring och tänka på.

Vi blir alla påverkade av vårt arv och vår miljö på olika sätt. Vi har alla våra olika ryggsäckar att bära runt på. Min ryggsäck med den här uppväxten blev medberoende. Jag är idag ett medberoende vuxet barn som har en del att bearbeta trots att pappa varit död i ca 20 år.

Medberoendet för mig har inneburit att jag alltid, alltid, alltid tagit hand om andra. Det är ju en fin handling i lagom mått såklart. Men i mitt fall har det dels varit ett skydd för att slippa känna efter hur jag själv mår och dels en jakt på bekräftelse, viljan att andra ska tycka om mig. Alltså är min handling av omtänksamhet egentligen ganska egoistisk och har i vissa fall blivit helt fel och den har blivit missbrukad av andra. Jag har inte varit egoistisk med avsikt, jag har i själva verket inte ens fattat det själv. När man sitter mitt i det är det inte så enkelt att inse sina egna fel och brister. 

Den här bloggen kommer inte handla så mycket om min bakgrund. Orsaken till att jag nu gav lite bakgrund är att den ju varit med och skapat min nuvarande livssituation på ett eller annat sätt.

Bloggen skall istället handla mycket mycket mer om mitt dagsläge. Mitt liv med sjukdomen fibromyalgi, de hinder som följer av att leva med fibro, de glädjestunder som jag har med familj och vänner, de små och stora irritationsmoment som jag personligen upplever från dag till dag.

Jag befarar att det kommer bli ganska personligt lite då och då och jag hoppas att ni står ut med det.