Jag ska börja mitt livs första blogginlägg med små funderingar angående Sverige.

Hmmm, nu blev jag själv lite förvånad. Jag hade trott att jag skulle ägna mig åt att presentera mig själv, men nej, idag har jag så många tankar och de är inte gulliga och rosa små tankar.

Idag är jag och börjar jag bli rejält irriterad märker jag. En irritation som grundar sig i att välfärdssamhället Sverige i stort sett inte finns längre. Men vi lever i tron på att det faktiskt finns. Och det är väl där min irritation startar antar jag.

Jag har märkt av länge att Sverige inte längre är ett särskilt humant land, att det blir fler och fler försämringar på fler och fler ställen. Visst är Sverige ett fritt land och det är jag grymt tacksam över...., eller vänta nu är det verkligen ett fritt land? Får vi säga och tycka som vi vill, egentligen? Blir vi rätt behandlade, får vi rätt vård, får vi verkligen leva ett fritt liv som det tillstår ett fritt land?
Jag måste tyvärr säga nej, på samtliga frågor! Men vi som svenskar ska ju inte klaga, vi lever inte i ett tyranniserat land där demokrati inte finns, vi blir inte mördade för att vi har "fel" religion, vi har mat på bordet och hus att bo i och så många materialistiska saker så vi borde ju vara mycket glada och nöjda och framförallt tysta.

Det här blogginlägget kommer att bli en stor känga till regering, myndigheter och vården och även till dig och mig. Jag har sett och hört så mycket nu de senaste åren att det liksom är ett stort och uppdämt behov att få ut det. Jag vet att jag inte är ensam om de här tankarna men jag tror också att många kommer tycka att jag är en riktig gnällkärring.

Gnällkärring eller inte, here it goes:

1: Vi är inte stolta över vårt land och dess ursprung och därför urholkas vår nationalism. Det är inte fel att tycka att det är bra att vara svensk med allt vad det innebär. Vi har en mycket fin svensk flagga och svensk nationalsång, fina och bra traditioner och ett mycket bra och kristet arv. Det är varje individs ansvar och uppgift att ta tillvara på det som vi faktiskt har och som är värt att värna om i Sverige. Orsaken till att jag är irriterad är bl.a allt trams om att vi inte ska få fira examensdagen i kyrkan, inte få sjunga nationalsången och hissa flagga osv. För att inte tala om vårt Luciafirande och pepparkaksgubbar och allt sånt. Min åsikt och den står jag för, är att det inte är de utlänningar som kommer och bor hos oss i Sverige som kommer med såna här förslag och krav. Det är svenskar, det är vi som för nån anledning kommer på något sådant. Sverige, gott folk är ett kristet land, och varför ska vi då ta mer hänsyn till andra religioner och klanka ner på vår egen? Finns det någon som helst bra anledning till detta?

2: Vart har humanismen tagit vägen i vårt samhälle? Vem värnar om de som inte har möjlighet att värna om sig själva? De som på olika sätt inte kan bidra till det som har blivit standard i vårt samhälle, minst 40 h arbetsvecka (helst mer). Jag anser och jag vet att jag inte är ensam, att allt fler befinner sig utanför standarden, än innanför. Frågor som poppar upp i mitt huvud är: vem har rätten att sätta de reglerna, den standarden och vem har rätt och fel? Statistiken är tydlig här, tror jag bestämt (om man ser på de verkliga siffrorna och inte de som myndigheterna slipar till med hjälp av olika system, projekt och annat fint).

Som människa är man inte mycket värd i Sverige idag kan jag sticka fram hakan och säga. Så länge som du tillför systemet något och inte är för "jobbig" passar du in. Men ve dig om du på ett eller annat sätt sticker ut ur den standarden. Att vara handikappad, missbrukare eller hemlös har ju förut inte hört till standarden så det är inget "konstigt" att de får lida i vårt fina indoktrinerade samhälle. De var alltid utanför hur mycket de än försökte. Idag är listan bra mycket längre är jag rädd: arbetslös, långtidssjuk, psykiska problem, ekonomiska svårigheter, obekväma åsikter osv, osv. Listan kan göras bra mycket längre. Varför är vissa människor mer värda än andra? Det har jag aldrig förstått och kommer förhoppningsvis aldrig förstå det heller.

Jag har fler saker på hjärtat att "klaga" på och det kommer jag göra framöver. Men mitt mål är inte att klaga eller gnälla över system som inte fungerar och beklaga mig över att jag och andra blir orättvist behandlade.

Mitt mål och syfte är att få alla att tänka lite längre, få varje person att bli engagerad i en sakfråga som de känner personligen för, och sedan börja göra någonting för att få till en förändring. Jag har suttit länge nu och haft allt detta inom mig och inte vetat hur jag ska föra det vidare på ett bra sätt. Jag har oftast inte den energi som krävs för att få till en förändring, men om varje person tar eget ansvar för hur vi vill att Sverige ska se ut kan vi hjälpas åt tänker jag.

Återkommer om fler saker som upprör mig en annan dag, eller bara tankar kring vår existens eller annat smått och gott som jag kommer att tänka på.

Gonatt gott folk