Eftersom jag är ny på att blogga och ny för er i största allmänhet så är det väl på sin plats med en liten förklaring till vem jag är och varför jag skriver.

Jag är en kvinna i mina bästa år, tvåbarnsmamma och bonusförälder till ytterligare två. Nyligen lyckligt omgift. Jag är storasyster till inte mindre än 6 syskon :), men det är en brokig skara från tre olika familjer. Mamma har fått mig och tre stycken busiga småsystrar och jag var 12 år innan den första lillasystern kom till världen. Min pappa har även han fått tre andra barn, två bröder och en syster men med två olika mammor. De två yngsta har jag ingen kontakt med alls idag, men jag önskar att jag i framtiden ska få till det.

Jag är uppväxt med en alkoholiserad, tablettmissbrukande och mycket frånvarande pappa. Min kära mor slängde ut honom när jag var typ 2-3 år eftersom han var väldigt våldsam av sig när han var onykter. För det ger jag henne mycket cred och mycket i mitt liv har nog blivit bra mycket bättre pga att jag slapp leva med pappa på mycket nära håll. Men trots det så blir ju spåren och ärren från en sådan uppväxt starka . Han lovade mycket som han aldrig höll, som att jag skulle få komma till honom på helgerna. Men på fredagarna ringde han och sa att han var sjuk. Mamma förstod mycket väl att det inte var något fel på honom annat än att han börjat dricka, men ville inget säga till mig. Hon vägrade också lämna mig till honom om han inte hade en flickvän som hon kunde lita på eftersom hon inte litade alls på att han skulle vara nykter när jag var där. Det var många och långa år av mycket besvikelse över att pappa inte kom när han hade lovat, att han glömde bort mina födelsedagar och annat viktigt i ett barns ögon. Det var också mycket bråk mellan mig och mamma eftersom jag blev arg på henne när hon inte lät mig vara hos pappa.
Jag var åtta år när hon äntligen berättade för mig varför hon inte ville att jag skulle vara hos pappa. Hon hade hållit tand för tunga många gånger medan pappa alltför ofta sa väldigt elaka saker om henne. Med ett barns enkla sätt att se på saken tittade jag på min mamma och sa: Men mamma, varför har du inte sagt det tidigare. Då hade du och jag sluppit vara osams :). Det blev kanske inte lättare att förstå efter att sanningen kom fram, men enklare för mig att acceptera mammas ståndpunkt. 

Pappa var nog väldigt olycklig och hade det väldigt svårt med sig själv väldigt ofta i sitt korta liv. Som person och nykter var han dock som jag kommer ihåg honom alltid glad och skämtsam. Jag kommer aldrig att veta hur han mådde egentligen eftersom han dog när jag var 14. Ingen vet riktigt säkert om det var en olyckshändelse eller om han mixade spriten och tabletterna i ännu ett försök att ta livet av sig.

2 veckor innan denna dödliga mix blandades i hans mage hade jag fått nog av att han aldrig ringde till mig i nyktert tillstånd, att han inte tycktes bry sig om mig överhuvudtaget, och jag skrev ett avskedsbrev till honom där jag sa upp min bekantskap för att jag inte orkade längre.

Det brevet blev ett extremt tungt dåligt samvete hos mig i över 12 år, innan jag i terapi fick insikt om att det inte var mitt fel att pappa dog. Det var heller inte fel av mig att känna lättnad över att han dog. De som har vuxit upp i liknande förhållanden kanske förstår hur jag menar. Att gå omkring med en ständig orosklump i magen om ens pappa skulle dyka upp full som en alika på stan, när man går där med sina kompisar. Eller om han skulle ringa och prata konstigt, eller om han skulle glömma min födelsedag igen, eller om jag skulle behöva läsa om honom i tidningen när han misshandlat sin sambo/fru, eller om jag skulle få ett telefonsamtal där de berättade att han återigen lagts in på sjukhus för ett misslyckat självmordsförsök är inte det man som barn och tonåring ska behöva gå omkring och tänka på.

Vi blir alla påverkade av vårt arv och vår miljö på olika sätt. Vi har alla våra olika ryggsäckar att bära runt på. Min ryggsäck med den här uppväxten blev medberoende. Jag är idag ett medberoende vuxet barn som har en del att bearbeta trots att pappa varit död i ca 20 år.

Medberoendet för mig har inneburit att jag alltid, alltid, alltid tagit hand om andra. Det är ju en fin handling i lagom mått såklart. Men i mitt fall har det dels varit ett skydd för att slippa känna efter hur jag själv mår och dels en jakt på bekräftelse, viljan att andra ska tycka om mig. Alltså är min handling av omtänksamhet egentligen ganska egoistisk och har i vissa fall blivit helt fel och den har blivit missbrukad av andra. Jag har inte varit egoistisk med avsikt, jag har i själva verket inte ens fattat det själv. När man sitter mitt i det är det inte så enkelt att inse sina egna fel och brister. 

Den här bloggen kommer inte handla så mycket om min bakgrund. Orsaken till att jag nu gav lite bakgrund är att den ju varit med och skapat min nuvarande livssituation på ett eller annat sätt.

Bloggen skall istället handla mycket mycket mer om mitt dagsläge. Mitt liv med sjukdomen fibromyalgi, de hinder som följer av att leva med fibro, de glädjestunder som jag har med familj och vänner, de små och stora irritationsmoment som jag personligen upplever från dag till dag.

Jag befarar att det kommer bli ganska personligt lite då och då och jag hoppas att ni står ut med det.

Jag ska börja mitt livs första blogginlägg med små funderingar angående Sverige.

Hmmm, nu blev jag själv lite förvånad. Jag hade trott att jag skulle ägna mig åt att presentera mig själv, men nej, idag har jag så många tankar och de är inte gulliga och rosa små tankar.

Idag är jag och börjar jag bli rejält irriterad märker jag. En irritation som grundar sig i att välfärdssamhället Sverige i stort sett inte finns längre. Men vi lever i tron på att det faktiskt finns. Och det är väl där min irritation startar antar jag.

Jag har märkt av länge att Sverige inte längre är ett särskilt humant land, att det blir fler och fler försämringar på fler och fler ställen. Visst är Sverige ett fritt land och det är jag grymt tacksam över...., eller vänta nu är det verkligen ett fritt land? Får vi säga och tycka som vi vill, egentligen? Blir vi rätt behandlade, får vi rätt vård, får vi verkligen leva ett fritt liv som det tillstår ett fritt land?
Jag måste tyvärr säga nej, på samtliga frågor! Men vi som svenskar ska ju inte klaga, vi lever inte i ett tyranniserat land där demokrati inte finns, vi blir inte mördade för att vi har "fel" religion, vi har mat på bordet och hus att bo i och så många materialistiska saker så vi borde ju vara mycket glada och nöjda och framförallt tysta.

Det här blogginlägget kommer att bli en stor känga till regering, myndigheter och vården och även till dig och mig. Jag har sett och hört så mycket nu de senaste åren att det liksom är ett stort och uppdämt behov att få ut det. Jag vet att jag inte är ensam om de här tankarna men jag tror också att många kommer tycka att jag är en riktig gnällkärring.

Gnällkärring eller inte, here it goes:

1: Vi är inte stolta över vårt land och dess ursprung och därför urholkas vår nationalism. Det är inte fel att tycka att det är bra att vara svensk med allt vad det innebär. Vi har en mycket fin svensk flagga och svensk nationalsång, fina och bra traditioner och ett mycket bra och kristet arv. Det är varje individs ansvar och uppgift att ta tillvara på det som vi faktiskt har och som är värt att värna om i Sverige. Orsaken till att jag är irriterad är bl.a allt trams om att vi inte ska få fira examensdagen i kyrkan, inte få sjunga nationalsången och hissa flagga osv. För att inte tala om vårt Luciafirande och pepparkaksgubbar och allt sånt. Min åsikt och den står jag för, är att det inte är de utlänningar som kommer och bor hos oss i Sverige som kommer med såna här förslag och krav. Det är svenskar, det är vi som för nån anledning kommer på något sådant. Sverige, gott folk är ett kristet land, och varför ska vi då ta mer hänsyn till andra religioner och klanka ner på vår egen? Finns det någon som helst bra anledning till detta?

2: Vart har humanismen tagit vägen i vårt samhälle? Vem värnar om de som inte har möjlighet att värna om sig själva? De som på olika sätt inte kan bidra till det som har blivit standard i vårt samhälle, minst 40 h arbetsvecka (helst mer). Jag anser och jag vet att jag inte är ensam, att allt fler befinner sig utanför standarden, än innanför. Frågor som poppar upp i mitt huvud är: vem har rätten att sätta de reglerna, den standarden och vem har rätt och fel? Statistiken är tydlig här, tror jag bestämt (om man ser på de verkliga siffrorna och inte de som myndigheterna slipar till med hjälp av olika system, projekt och annat fint).

Som människa är man inte mycket värd i Sverige idag kan jag sticka fram hakan och säga. Så länge som du tillför systemet något och inte är för "jobbig" passar du in. Men ve dig om du på ett eller annat sätt sticker ut ur den standarden. Att vara handikappad, missbrukare eller hemlös har ju förut inte hört till standarden så det är inget "konstigt" att de får lida i vårt fina indoktrinerade samhälle. De var alltid utanför hur mycket de än försökte. Idag är listan bra mycket längre är jag rädd: arbetslös, långtidssjuk, psykiska problem, ekonomiska svårigheter, obekväma åsikter osv, osv. Listan kan göras bra mycket längre. Varför är vissa människor mer värda än andra? Det har jag aldrig förstått och kommer förhoppningsvis aldrig förstå det heller.

Jag har fler saker på hjärtat att "klaga" på och det kommer jag göra framöver. Men mitt mål är inte att klaga eller gnälla över system som inte fungerar och beklaga mig över att jag och andra blir orättvist behandlade.

Mitt mål och syfte är att få alla att tänka lite längre, få varje person att bli engagerad i en sakfråga som de känner personligen för, och sedan börja göra någonting för att få till en förändring. Jag har suttit länge nu och haft allt detta inom mig och inte vetat hur jag ska föra det vidare på ett bra sätt. Jag har oftast inte den energi som krävs för att få till en förändring, men om varje person tar eget ansvar för hur vi vill att Sverige ska se ut kan vi hjälpas åt tänker jag.

Återkommer om fler saker som upprör mig en annan dag, eller bara tankar kring vår existens eller annat smått och gott som jag kommer att tänka på.

Gonatt gott folk